Genetics and thoughts .....

Keep a good mover

2011-05-29T20:33:00.000Z

German Pinscher should have a quadratic relation in the body – but we see more and more long backs and long loin.
How can we keep a good mover in a short square body … short neck… …. Can we?
I think so – when it comes to the back – the shortening of the GPs neck…. On the other hand … not so good!

Body length / height; body contour into a square, ie. a horizontal line across the back, together with vertical lines through the shoulder joint and the bump on his leg (the end of the hip bone) to form a square.

Chest depth / height;. The torso should rest on sturdy, straight legs. Withers: Pronounced. Spine, including lumbar spine, should be short, steady, straight, broad and strongly muscled.

Croup slightly sloping, broad and slightly arched. Chest deep, reaching to the elbows. Chest depth should be half the height at the withers. Forchest well developed. Ribs arched and not barrel-shaped and reach far back.

On judges conference they talked the problem with short torsoribbs- not deep, but the length. The danger here lies in the protecting of the the chest and thus exposed organs.

The belly must be elegant curved upwards - absolutely not involved. Flanks shallow, smooth and easily carried. Tailset should not be noticeable.

A beautiful arched neck and a short, strong back with clear whiter that slightly slopes towards the cross helps to give the GP a beautiful silhouette that clearly combines both power and elegance.

A GP should have a long, round, strong, muscular and dry neck - no loose skin

Long muscular neck is of crucial importance for the overall big picture, when it comes to the dog's anatomy. The length and position have a major impact on the front movement anyhow ….

At relatively low head carriage, the upper arm muscle is optimal in its working …. And in angle and can, through its attachment affecting front leg with great force.

At an excessively high carriage head with back bent neck the dog tend to obtain a tripping foreleg action.

When we show our dogs, in my opinion, the dogs that have learned to run in front of handler often reaching a much better movement. They can find their own rhythm and therefor run in their natural trot.

Wrong positioned shoulder and bad front???

2011-05-01T17:44:00.002Z

One of the most common errors of the GP you see in the show ring in Sweden today is, in my opinion a wrong positioned shoulder.

One can clearly see it when the dog takes an "alert" on-toe-posed in the show ring for stacking. A properly built dog does not need any correction in the standing, they balance the body by itself properly - ie it allows the most of the weight of the body resting on the front legs, while the hind legs are wide apart, positioned slightly behind the body.
The position of the shoulder also obviously plays a big role in how the dog's movements look like. In order to enable the dog to take long, so-called ground-covering step, with front and rear the shoulders must be well laid back.

In the breeders meeting, earlier this year this was one of the things we did take a deeper look at.
Dog by dog ….
How do one see if the dog has a correct shoulderangle?
So what makes a good front? How do one determent if the dog has a correct front?
Feel your way, look after the dog's shoulder blades (skulderblad). Then take out the point at the top of the shoulderblade (see illustration below).
Look after the elbow and draw an imaginary line vertically inside your head from the shoulder and down.
If you find the elbow in the same line, the shoulder is what the breed standard calls correctly laid back.
The elbows should fit tightly to the dogs chest, which should be deep enough to go below the elbows.

If this is what kind you find – you have a perfectly designed front in your GP!

Below Vegas on the move - moving with correct movement ....

In our GPstandard it stats that the breed also shall have a straight, slightly sloping topline, and it is something that is difficult to obtain with a poor, straight and angled incomplete composite front.
What's happening here - as we often see in the show ring is that the GP walks on “two tracks” with his legs and either bend the back and/or goes a bit diagonal.

However, there are one things that can fix having a bad "front" and make the dog move around fairly well. That is "hanging" the dog up on the leash as it moves, goes, and thus barely touching the ground with their front legs – this makes the dog not in need of having any length of advancement in front at all!
One more thing can get a "bad shoulder" dog to move around ok - that the dog has equilibrium, is just as bad in front as in rear. When both "parts" have the same operating capacity usually the dog holds up ok in the middle anyway.
The GP should have a ground cover pattern in its movement - if the dog is to fulfill its frontmovement more than we need to let them lower their head slightly in the movement. To show the dog with the head borne abnormally high in a too upright leash, I admit often look very neat, but really gives a completely wrong movement schedule for the GP.
You may even occasionally experience that a correct fronted dog looks long in the back.

But it is to be "fooled" a bit! The dog with the correct neck, where the neck meets the back of a gentle hill (number 30 at the ill. bellow) , looks sometimes a bit long because you cannot directly, precisely point to where the back starts and how everything hangs together.
With the dog, having a poor, bad neck, setting in witters, it is however easier to determine where the back begins. There is a clear point, which looks like a large L, where the neck meets the back early.

Do you have planes on breeding? Let your dog be used in a combination?
Read through the standards, consider what the "disired" anatomy of the GP means for your breeding tanks.
Remember the German Pinscher should be strong, powerful and able to move effectively and must be balanced throughout.

Therefore it is very important for the dog's overall balance with a good front and a correct placed shoulder!

Avelsdjurets egna avelsval ......

2011-04-21T05:40:00.000Z

Det finns ett stort intresse hos forskare för att ta reda på hur gener påverkar valet av partners och dess preferenser. Det finns en hypotes som säger att hanar med flera heterozygoter (gener) är de som föredras av tiken naturligt, då de teoretiskt har en större sannolikhet att få en mer heterozygot avkomma.
Vad hypotesen egentligen beskriver är att hanar med större variation av gener får lättare att skaffa avkomma än de som har en mindre variation av sina gener.

I vår renrasiga avel får hundarna själva sällan välja partner när det blir dags att skaffa avkomma, det är istället vi som uppfödare som får avgöra detta. Kunskapen kring genetik och för vilken betydelsen släktskap och hur inavlade avelsdjuren själva är skiftar säkert en hel del mellan olika uppfödare. Det handlar om linjeintresse, kontakter och - kanske först och främst historiskt intresse för rasen.
Sedan kan man även, om man ser man det ur et historiskt perspektiv se hur det ibland snarare ansetts som en merit om avelsdjuren har mycket släktskap gemensamt och många träffpunkter genetiskt.

Flera hundraser har idag en ökad fertilitetsproblematik, hanarna är inte intresserade av att para sig med den tik som de valts ut för, i andra fall så är inte honan intresserad av att släppa till.
Man kan behöva en omparning mellan avelsdjur på nästföljande löp när resultatet varit att tiken gått tom.
Ibland paras en tik om och om igen utan önskat resultat – dvs valpar!

Sedan finns det de som, lite retligt tvingats gå genom våndan med tjuvparning där man ofta upplever att det leder till …. Vad vi kan kalla det oönskat resultat alltså valpar.
Jag vill inte alls dra parallellen med naturligt val eller naturliga avstående avelsdjur för långt - för visst finns det ju andra faktorer som man måste ha i åtanken så som att tjuvparningarna oftare sker när tiken är som mest mottaglig.

Jag har fått ta del av en studie kring detta - kommer sätta mig in i detta lite mer.

Jag tycker ett spännande ämne och .... det är ändå intressant att fundera på HUR pass mycket lukten av den genetiska sammansättning hos den hane man väljer ut till sin tik faktiskt kan påverka hur pass intressant denne är för tiken.

Worth rethinking once more ......

2011-04-07T05:22:00.000Z

THE DOG SENSES

2011-03-30T19:11:00.000Z

The dog has five senses and they are more or less developed.The senses are: smell, hearing, sight, touch and taste
The sense of smell is the most important sense for the dog.

We humans are not even close to its capacity. The dog has about 200 million scent receptors compared to 5 million for us.
Olfactory signals are sent directly to the limbic system of the brain where the center of the emotions are, which in turn triggers emotions and memories.

The dog, often prefer walking with its nose in the ground – and when they are looking to find partners and to identify other individuals it’s the best way. You could say that they are reading of their surroundings.

Even the hearings in dogs are very good and a normal dog has a hearing which is four times better than us humans. The dog has the ability to hear high frequency sounds that we humans cannot. It is an ability they needed when they were wild because they lived a lot of rodents and therefore was able to locate them more easily.
The dogs that have erected ears can target both ears to the sound source without the need to move the head and in this way they can hear very soft sounds. The good hearing can be used to detect such as enemies or locate prey above and below ground.

Since the dog lives as social beings in groups, the tactile feeling, touching is an important part of their communication and signals. Touching various parts of the body have their own importance and are developed from birth and when interacting with litterbrothers and sisters. However, the dog is somewhat less sensitive to pain than humans but it is mainly due to the fact that we humans often react because we think it will hurt - and already has "stimulated" signals for “pain coming”.

As for the sight, however, the dog has difficulty to see and get a sharp focus on the things that are stagnant - compared to us humans. Things, animals and people that are in motion, they have very easy to see "even if in a bit of a blur" and then also at a very long distances. The dog also has a very wide angle on the vision and when you experience that the dog momently perceive what is happening behind them - they do.

The different breeds ability to see well vary in their characteristics. Greyhounds have extremely good eyesight as they hunt and are dependent in it. The sheepdog has been breed with this in mind - since they must have good eyesight to be able to understand handsignals from the owner on a kilometer distends.

The sense of taste is not as well developed in the dogs senses - we know as much as it distinguishes between different flavors, but otherwise this sense is really of secondary importance to the dogs survival.

Sure, they get used to certain foods and enjoy it. And yes, there are dogs who are connoisseurs and rejects some dishes. But it's actually not the dog's fault, more our for giving in to it …..

The dog´s communication, dog's signals

2011-03-25T19:18:00.001Z

Communication is originally a latin word that means something like common, mutual exchange, communication and take part of. Having the ability to convey itself is incredibly important for the dog's survival. Even newborn puppies communicate with the mother by signals - for food, warmth, contact, unease, pleasure, etc..

Picture taken by Mari - owner of smiling Gonzo

For the dog's part, it is impossible to learn to understand more than a few individual words and the meaning of the same in our spoken proverbs. Instead the focus of understanding from the dog's side is that we “unconsciously” uses signal transmitting by our body language that interprets by the dog.

It is therefore our responsibility, as the owner is to learn how to interpret with our dog's communications agency - the dog's signals.

What is a signal?
As soon as the dog meets other individuals, they begin to communicate by sending out different signals. A signal can be explained simply as a stimulus from one individual that affects the behavior of the receiving individual.

Head movements, positions and movements of ears, tail, sounds, urination, etc. are all examples of different signal.

The signals are the language for the animals - their means of communication and the path to socialization with their environment. The language is depending on what the sender can send out and what the receiver can receive and, of course, how they are perceived and interpreted.

The ideal transmitter

Different breeds often have different difficulty reading each other. For an example the German Pinscher can have difficulty reading the signals of a pug, the Briard and breed of boxers. They sent out signals with their black squashed face, long black coat … sometimes more or less concealing the tail – or how about the breed that have a twist on the tail and so on. The ideal transmitter should look like the wolf- the dog´s ancestors: white cheeks, black lips, selected drawings on their face, bushy tail with a pronounced "dump", standing ears and so on. Any deviation from the archetype complicates communication - and thus the interpretation of signals.

Dogs, however, are great in having so big social learning skills, which include that they can learn what to look for in such dogs as boxer, pug, puli, or Bulldog. The more socializing - meeting different breeds the dog gets while growing up, the easier it may be for them to communicate –interphase readable signals of other races.

Visual signals

The visual signals are the ones the dog perceives by sight, ie. the eye.
Often we people have big difficulties to interpret the signals from the dog. This is because the dog is so incredibly fast in their signal shifting, but with practice we can at least improve our ability.

Are you interested in learning more about your dog's signals, you can start by carefully studying them in their meeting/interaction with other dogs. Look at the tail, ears, movement

etc.. The dominant, confident dog walking stiff, high tail carriage and forward-facing ears are fairly easy to recognize. Even so the dog with a more hunched posture, low tail and ears laid back. The many stages between these two are so mutts harder to understand and, as I said before we often do not have time to interpit, read them.

Acoustic signals

All individual dogs sounds different, but the language is the same. A narrow head gives an outstanding penetrating sound than the large and heavy. The dog has a fairly limited number of sounds: whining, screaming, shall, growl, howl, yawn, groan, sigh and a few variations between them. Because of the many links between the various types of sounds it still becomes a pretty good repertoire of the individual dog.

Chemical signals

Urinating fills an important social function for our dogs. Urine and feces serves the purpose of leaving messages between animals. Males mark with their urine a territory.

If you go the same round every day with your dog, you will discover soon that the dog is happy to urinate in the same places every day. It gives it a kind of a "home feeling".

It has been found that these messages are likely to include answers of: individuality, gender (male - female), sexual maturation, heat (the bitch smells different in different phases of rennet).
The recipients of these signals respond differently depending on which message
submitted. You can even some time see a dog that is eager to go the other way if someone was there before that he fears. When two dogs meet the sniff careful over each other, everything from the face, corners of the mouth, anus, and genitals. The dog's body secretes odors are important to communication.

The answer, as too what the emptying of the anal sacks are messaging has yet to be fully understood, but it is believed that there is a danger signal / fear the dog indicates that "here something nasty happened".

Tactile signals

Finally, we come to the tactile signals. Surely your GP often comes and put the muzzle on your lap or jumps up with you on the couch and his eyes asking to be scratched and pampered. The tactile signals are important for contact between flock mates. It also includes "kisses", "bumping away at each other," putting a paw on the friend "and so on.

Study your dog

If you add all these signals together that we now only briefly reviewed, you will discover the enormous amount of language the dog actually has. It is a delightful experience to own a dog and fascinating to study its language, its signals. By studying your dog, you learn a lot. The exchange between you and your dog is greater if you only learn a very small amount, some few signals.

We can have a richer language and a greater understanding of our dog just by studying its signals. Dogs never really conceal their emotions and are real chatterboxes and when you learn to interpret them, you'll be surprised how well they speak!

Hundens kommunikation, hundens signaler

2011-03-25T07:58:00.001Z

Kommunikation är från början ett latinskt ord som betyder ungefär gemensam, ömsesidigt utbyte, meddelande, få ta del av. Att ha förmåga att förmedla sig är otroligt viktigt för hundens överlevnad. Till och med små nyfödda valpar meddelar sig till mamma genom signaler – för mat, värme, oro, olust, välbehag osv.

För hundens del är det en omöjlighet att lära sig förstå mer än enskilda ord och betydelsen av densamma i vårat talade ordspråk. Tyngdpunkten av förståelsen från hundens sida ligger i att vi, omedvetet använder oss av ett signalsändande kroppsspråk som hunden tolkar.

Det ligger alltså på vårt ansvar, som ägare att lära oss tolka hundens kommunikations förmedling – hundens signaler.

Vad är en signal?
Så fort hundar möter andra individer börjar de kommunicera genom att sända ut olika sorters signaler. En signal kan enkelt förklaras som en retning från en individ som påverkar beteendet hos en annan individ.

Huvudets rörelser, öronens hållning och rörelser, svansföring, läten, urinerande m.m. är alla exempel på olika sorters signaler.

Signalerna är djurens språk - deras kommunikationssätt och väg till socialisering med omgivningen. Språket är bl.a. beroende av vad sändaren kan sända ut och vad mottagaren
kan ta emot och, självklart hur de uppfattas och tolkas.

Den perfekta sändaren
Olika raser har olika svårt att läsa av varandra. En pinscher kan t.ex. ha
svårt att läsa av en mops, briard eller en boxers utskickade signaler - svart
hoptryckt ansikte, lång svart päls oms döljer, knorr på svans osv. Den perfekta sändaren bör se ut som hundens anfader vargen: vita kinder, svarta läppar, markerade teckningar i ansiktet, buskig svans med markerad "tipp", stående öron osv. Alla avsteg från den urtypen försvårar kommunikationen – och därmed tolkningen av signalerna.

Hundar har emellertid en stor social inlärningsförmåga, vilket bl.a. innebär att de kan lära sig vad de skall titta efter hos t.ex. en boxer, mops, puli eller bulldogg. Ju flera olika raser hunden får träffa under sin uppväxttid, ju lättare får den att avläsa andra rasers signaler.

Visuella signaler
De visuella signalerna är de som hunden uppfattar med synen, dvs. blotta ögat.
Ofta har vi människor svårt att tolka rätt eftersom hunden är så otroligt snabb i
sina skiftningar, men med träning kan vi i alla fall förbättra vår förmåga.

Är du intresserad att lära mera om just din hunds signaler, kan du börja med att
noggrant studera den vid möte med andra hundar. Titta på svans, öron, gång
osv. Den dominanta, självsäkra hundens stela gång, höga svansföring och framåtriktade öron är ganska lätt att känna igen. Även den underlägsnes mer hopkrupna kroppshållning, låga svans och bakåt lagda öron. De många stadierna mellan dessa två är svårare att uppfatta och, som sagt innan vi hinner ofta inte avläsa dem.

Akustiska signaler
Alla hundar låter olika, men språket är detsamma. Ett smalt huvud ger ett gällare skall än ett stort och tungt. Hunden har ett ganska begränsat antal läten: gnäll, skrik, skall, morr, yl, gäsp, stön, suck och några till. På grund av de många övergångarna mellan de olika lätes typerna blir repertoaren hos den enskilda hunden ändå ganska stor.

Kemiska signaler
Urinerandet har en viktig social funktion. Urin och avföring fungerar som meddelanden djur emellan. Hanhunden markerar med sin urin reviret.
Går man samma runda varje dag med sin hund, upptäcker man snart att hunden gärna urinerar på samma ställen varje dag. Det ger den en sorts "hemkänsla".
Man har kunnat konstatera att dessa meddelanden sannolikt innehåller: individualitet, kön (hane - tik), könsmognad, löpning (tiken doftar olika under olika stadier av löpet).
Mottagaren av dessa signaler reagerar olika beroende på vilket meddelande
som lämnats. T.ex. kan en hund vilja gå åt andra hållet om det var någon där innan som
han är rädd för. När två hundar möts luktar de noga av varandra, allt från ansiktet, mungipor,
analöppning, könsorgan. Hundens kropp utsöndrar dofter som är viktiga för
kommunikationen. Vad tömning av analsäckarna har för meddelande har ännu
inte helt blivit klarlagt, men man tror att det är en signal för fara/rädsla hunden markerar att "här hände något otäckt".

Taktila signaler
Slutligen har vi kommit till de taktila signalerna. Säkert har din hund någon gång kommit och lagt nosen i ditt knä eller krupit upp hos dig i soffan och med ögonen bett om att få bli kliad, omklappad och ompysslad. De taktila signalerna är viktiga för kontakten mellan flockkompisar. Hit hör också "pussar", "nagga på varandra", lägga tassen på kompisen" osv.

Studera din hund
Om man lägger samman alla dessa signaler som vi nu endast kortfattat gått igenom, upptäcker man vilket enormt stort språk hunden faktiskt har. Det är en härlig erfarenhet att äga hund och fascinerande att studera dess språk, dess signaler. Genom att studera din hund lär du dig mycket. Utbytet er emellan blir större om du så endast lär dig några få signaler.

Vi kan få ett rikare språk och en större förståelse för vår hund bara genom att studera dess signaler. Hundar döljer egentligen aldrig sina känslor och är riktiga pratkvarnar och när du lär dig tyda dem kommer du bli förvånade över hur väl de talar!

På Per-Erik Sundgrens site Genetica kan man läsa;

2011-03-22T07:32:00.001Z

• Det bara genom överanvändning av enskilda avelsdjur som en genetisk defekt kan få betydande spridning i en djurstam.
Matadoravel måste undvikas till varje pris, ingen hund är så fin att den behöver överanvändas, det finns andra djur som är lika bra men som inte gått i avel.

När man idag tittar på en hund för avel i sin egen kennel och tittat på en hane använd av kollegor, högt meriterad och ofta visad i utställningsringen gynnar man rasen och sin egna framtida avel genom att istället använda den mindre använda kullbrodern.

Där finns samma möjligheter för genuppsättningen du är ute efter och det ligger samma linjer bakom.
Istället för att lägga ner omfattande kostnader och arbete på att kontrollera enskilda (ibland osynliga, omärkbara) defekter förekommande i låg frekvens hos rasen – är det effektivare arbete för rasen att begränsa möjligheterna för spridning av alla, både kända och ännu okända defektgener, genom att ej överanvända enskilda avelsdjur.

Man bör inte rikta in sig på att undvika enskilda problem utan försöka se till så att problemen i sig inte uppstår. Med en stor variation så får vi ett minskat antal sjuka djur och stor genbas att ösa ur, med låg variation så får vi många sjuka djur – sett på lång sikt.

• Förlust av ärftlig variation går relativ långsamt i populationer som inte är dramatiskt små, under 50 individer i effektiv population. Det tar därför åtskilliga årtionden innan de negativa effekterna av förluster i ärftlig variation slår igenom i ökande defektproblem och sviktande djurhälsa.

Vår ras är liten, ser man till statistiken i Tyskland för 2009 och 2010 så var den röd markerad – dvs i riskzon. Att då begränsa den "tillåtna avelsbasen" till ett fåtal individer - genom våra allt för höga krav på bl a meritering är en direkt väg till genförlust.

• Missriktade avelsmål är den första av orsakerna till de ökande ärftliga problemen i många hundraser.

• Vill man i ett planerat avelsarbete försäkra sig om att hålla en djurstam frisk krävs att antalet avelsdjur i varje generation inte sjunker ned under kritiska nivåer. Annars blir djuren snabbt med nödvändighet nära släkt med varandra och inavel framtvingas även om man försöker undvika den.

Det är viktigt att vi ser till att den genetiska variationen inte minskar ytterligare i vår ras. Hanar som användas ofta och med kort tid mellan parningarna – ibland med väldigt nära besläktade tikar - kan påverka hela generationer av pinschern framöver. Vi ser kullar som, stamtavlemässigt är så gott som syskon och där med inte ökar gentiska variationen mer än med antal invider.

Det kan leda till snabba förändringar och orsaka oreparabla skador på populationen.

• Så länge föräldrarna inte är nära släkt är risken mycket liten att båda föräldrarna bär exakt samma skadade arvsanlag. Risken att avkomman skall få skadade gener dubblerade i anlagsparen är då liten (….) Inom husdjursavel, och numera främst inom sällskapsdjursaveln, bryter man ofta systematiskt ned det skydd som det dubblerade gensystemet normalt ger. Genom att para nära släktingar blir viss gendubblering helt enkelt oundviklig. Det är den huvudsakliga orsaken bakom de genetiska problem som i dag är vanliga i många hundraser.

Utbredningen av ärftliga defekter och sjukdomar inom hundaveln är således helt och hållet ett problem skapat på grund bristande insikter om hur skyddet mot ärftliga skador är konstruerat hos alla djur.

• Utan en grundläggande avelsplanering som tar till vara de skyddsmekanismer mot gendubblering som naturen har skapat genom årmiljonerna är varje försök till att med genetiska hälsoprogram bekämpa enskilda gener både meningslöst och oerhört kostsamt.

Genom gemensamma större avelsmål, som inte riktar sig på enskilda problem. Avelsmål där alla arbetar mot och inte emot den genetiska variationen. Genom avelsmål som försöker vissa på vikten av hela populationen och dess fortlevnad – inte den enskilda individen här och nu, den enskilda kullen just denna sommar – kommer rasen stärkas och breddas i sin styrka.

Genom sunda, verklighetsförankrade och långsiktiga avelsmål så får vi goda möjligheter för rasen i framtiden

Breeders have in the current situation of breeding today

2011-03-16T19:53:00.001Z

a very high demands on themselves - they should breed good looking, accurate, pleasant and functional german pinschers. Parental animals must have merits in this and that. They must also be healthy and tested for eyes, HD, ED.
But even that is no longer enough, we test for all sorts of invisible genetic defects and hope they do not carry any uncontrollable hereditary diseases. From SKK and breed organizations we also have a strong desire that we consider the genetic variation.

You could describe it as that there are two different breeding plans which, by natural sacel has begun to separate from each other. One breeding plan is based on a long history, dating back to the breed's founder Werner Jung, a willingness to obtain homogenous dogs. To achieve this selects ones to get better and better animals is done.

What we do today – not done years ago to get there is that we make our own strict health programs, harsh breeding recommendations, and then we try to please the stringent requirements from other breeder and puppy .

The second breeding goal is the desire to keep the German Pinscher as they are today. It is recognized that there are variation in the conformation and diffrent type exists, there are no selected, more than the necessary done and one try to create a big, as big as possible breeding stock.

As a breeder, I hope we do not set such high standards for ourselves, I hope we don’t feel so much pressure from the surrounding factors that within a few generations we see ourselves have an impoverished genebace ... ..

Basic genetics

2011-03-15T09:29:00.004Z

Genetics is an exciting topic and a topic that many find difficult. However, it is something that do - and should so - affect our breeding and selection of animals for breeding. Understanding genetics is essential for understanding how the heritability works in defects and diseases, how inheritability in coat color, mentality and exterior is done.

This text is in no way meant to be give any totally comprehends or one hundred percent covering of the it work, the text should simply be seen as an easy marker in the subject. A quick look in to the topic if you like.

The monk Gregor Johann Mandel (1822-1884) is one of the big names in genetics. Mandel was the one who discovered the laws of heredity, although he was unaware of genes and chromosomes. Mandel was between the years 1857-1868 Abbot and during this time he worked frequently in his monastery garden and experimented on first and foremore peas. The results that he got led to his discovery of the laws in inheritance. What Mandel had discovered was that if you crossed two individuals who were different in type, one would be visible and the second property is hidden. Unfortunately, it took many years after his discovering this that we fully comprehended it´s importance.

The basis of life as we know it is about a molecule called deoxyribonucleic acid, better known by the acronym DNA. Yet another molecule is important and that's ribonucleic acid, also known under its acronym RNA.

DNA is shaped like a corkscrew-shaped ladder. Each "rung" is a pair and there are four different types of such links. How these links appear on the DNA ladder is what determines what kind of information is available and form the “individual”. Think of it as a genetic morse-code where the links, and length is what determines what the meaning are and which the code is.
RNA is the molecule that detects the DNA and, after what the DNA says string connects the amino acids, which are proteins with different functions.
DNAis in our chromosomes, which in turn is in our cells. These chromosomes are always in a pair, one from the father and one from the mother. Humans have 46 chromosomes and 23 pair in each cell, while the dogs have 78 chromosomes and 39 pair. Each chromosome has a code, a gene for the location of a specific type of protein must be linked, this place is always the same on the chromosomes, and this place is called the locus (loci, when there are several).

A gene can be explained as being a description of a particular feature of the future of the animal, such as hair color, eye color, cheek size, etc.

There are often several genes that fit into the same locus and encode the protein at this location in a very particular way.

Each such gene is called an allele. These alleles are inherited one from the bitch and one from the dog and individual, they will always form a pair. At each locus there is this couple, two copies of the gene, one from the bitch and one from the dog. These alleles can look the same from both bitch and dog, or they may be different. How these two alleles will integrate and what the outcome will be in the future of the animal depends on many factors, of course, primarily depend on what the specific trait of these particular alleles affect.

Are two of the alleles of the same type in the individual then he is homozygous for this trait while the individual having two different alleles are heterozygous for this trait.

When a heterozygote is mated to another heterozygous or indeed a homozygote of the "hidden" gene, there is always the possibility that in the future offspring are showing a different type than the parent animal appears to have been carrying. It is what separates phenotype from genotype. The phenotype is the visible or measurable properties of the individual, gender, hair color, hair length, eye color, etc. This while, the genotype is the individual's genetic code that is not always visible to the naked eye. Same phenotype does not mean that animal have the same genotype.

The heterozygous black and tan and the homozygous red are two of the same phenotype, although not of the same genotype. There are also genes that are either dominant or recessive red as black and tan without codominanta.
A heterozygous individual displays when both properties. Although incompletely dominant genes are where the heterozygous individuals have incomplete features from the two alleles, a cross between alleles, if you like.

What one should always be aware of is that genes never can be mixed or deleted out. If an individual no longer have their ancestor's dominant genes they are not inherited in the individual and not shown until an individual who carries the dominant genes are mixed into the dog.
However, an individual does not exterior show his ancestor's recessive gene. And this “not showing” does not mean that these genes are not inherited by him. Types of exterior that not comes to light over many of generations can appear long after it has been seen in the ancestor.

In the first of the individual in which the “belived lost” gene are doubled, if there is one or ten generations in between have no real meaning.
When shown once more it is the strong probability that this particular allele is, in fact inherited between generations and, therefore a remaining gen in each generation.

2009-10-10T11:47:00.006Z

Föreläsare; Professor Catharina Linde Forsberg, SLU

Bästa parningsdag hos tik
Könsmognad hos tiken infaller vanligtvis mellan 6-18månaders ålder och det är rasbundet. När tiken kommer i könsmognad/pubertet har hon uppnått 85 % av sin vuxenvolym.En tik kommer aldrig i menopaus, dvs. slutar aldrig löpa. Fruktsamheten avtar däremot gradvis efter 4års ålder.

Tikar löper 1-3 ggr/år, varje löp har fyra faser
Proöstrus (förlöp), könsorganet fylls med blod, slidväggarna tjocknar och vulvan svullnar. Under den här perioden syns första tecknen på blod som gradvis ökar och blir klarare i färgen. De rikligaste flytningarna syns strax före ägglossningen.
Under den här perioden vill tiken leka med andra hundar.
Proöstrus varar ca 7-10 dagar. Normala avvikelser från detta 3-27 dagar.
Medel är 9dagar. Under den här perioden avmaskas tiken.

Östrus (egentligt höglöp), tiken accepterar hanen, flytningarna bleknar (kan också ha slutat helt eller vara riklig), vulvan mjuknar och tiken förändras markant.
Östrus varar ca 4-12 dagar. Normala avvikelser från detta är 3-21 dagar.
Medel är 9dagar. Vanligtvis är tiken i östrus (höglöp) dag 11-14.

Metöstrus (efterlöp), oavsett om befruktning skett eller inte varar denna period i 2-3 månader p.g.a. hormonet progesteron. Vulvan återfår normal storlek och form.
Medel på detta är 63dagar om tiken är dräktig.

Anöstrus (viloperiod), 1-9 månader – vid 1-3löp per år.
Medeltid för detta är att den varar ca 3 månader.

Den genomsnittliga löpningsintervallen är 7månader - avvikelser kan sträcka sig allt mellan 3,5 till 13månader. Det är under senvinter som hundens naturliga och ursprungliga löpperiod ligger, det är också vid parningar under dessa löp som man sett procentuellt större valpkullar och bättre procentuell parning-dräktighet.

Om man använder tikar med ”annorlunda” löp i avel måste man ta beaktning att även denna typ av löp är nedärvbar.Ofta går kort förlöp - långt höglöp och långt förlöp - kort höglöp hand i hand.

Hunden är egentligen en monogam ras, det är genom människans ingripande de byter partner. Ofta är det, enligt Linde Forsberg därför man ibland kan se att en tik håller på sig, och väljer ”bort” en typ av hanne.

Tikens löpningscykel och fruktsamma period
Löpning – förlöp + höglöp
Kan vara så korta som 10dagar och så långa som 28dagar. Alla dessa variationer är inom en radie av vad som anses normalt.Parningsvilligheten kan även den se väldigt olika ut, även hos tikar som har liknande utseende på löp och ägglossning.

De flesta tikar har sin ägglossning i början eller mitten av höglöpet. Äggen är omogna då de avges från äggstockarna, vilket innebär att de inte är befruktningsdugliga. De behöver ytterligare 2 - 5 dagar efter ägglossning för att mogna. Därefter lever varje ägg i 2 - 4dagar.

Man brukar räkna med att hannens spermier lever i 4 - 6 dagar i tikens livmoder efter parningen. De körtlar i livmodersväggen och UTJ (förkortning för uterus). Det finns enskilda fall där man påvisat levande spermie så länge som 11 dagar efter parning.

Tiken kan alltså bli dräktig efter en parning som gjorts flera dagar för tidigt i förhållande till ägglossningen. Förutsättningen är att tillräckligt många spermier överlever tills några av tikens ägg har avgått och hunnit mogna. Tiken kan även bli dräktig efter en parning alldeles i slutet av höglöpet.

Den period, under vilken tiken kan bli dräktig och som hos många tikar är mellan 8 - 10 dagar lång, brukar kallas för tikens fertila period. Den mest fruktsamma perioden, äggen har hunnit mogna och är befruktningsdugliga.
Detta kallas för fertiliseringsperioden – befruktningsperioden. Den är ca 2 – 4 dagar lång.

Vaginalcytologi
Provet skall tas innefrån vagina

När skall tikens paras
Bland uppfödare är det en utbredd uppfattning att tikar ska paras under löpningens tionde till fjortonde dag. Även om det stämmer för många tikar så kan variationerna vara mycket stora. Vissa tikar har en kort löpcykel, det vill säga en kort sammanlagd förlöpnings- och höglöpningsperiod, på kanske bara tio dagar. Många tikar har en vanlig löpningslängd med 14 - 18 dagar, och andra har en lång löpning om upp till 21 dagar eller mer.

Tikar som har lika lång löpning kan ha olika långa förlöpningar och höglöpningar. Detta beror på att även om deras hormonkurvor ser likadana ut och de har ägglossning samma dag i löpningen, så blir de parningsvilliga (visar höglöpning) vid olika tidpunkt i förhållande till ägglossningen

Dräktighetstid hos tik
Den genomsnittliga dräktighetstiden hos tik är 63,6 dygn.
Om man vet hur länge tiken brukar löpa kan man ha som en praktisk tumregel att låta para henne två - tre dagar innan hon slutar löpa. Har du en tik som löper i tio dagar ska hon helst paras på 8;e eller 9;e dygnet i löpet, den tik som löper i fjorton dagar på 12;e eller 13;e och den tik som löper i 21 dagar på det 18;e – 19;e dygnet och så vidare.

Det är en balansgång mellan att hitta den dag när alla ägg avgått och blivit mogna, och att undvika att vänta med parningen tills hon inte accepterar hanen.

Vissa tikar visar inte tydligt när de har gått ur löpet, och en del kan tillåta parning trots att det är för sent. Bästa sättet att avgöra när tiken har gått in i efterlöpningsperioden (metöstrus) är att göra ett vaginalutstryk. Det kräver ingen annan utrustning än ett mikroskop. Catharina Linde Forsberg visade oss bilder på hur man med enkla medel kan se vart i löpet tiken ligger.
Ett mikroskåp med en upplösning på 200 till 400 är allt som behövs. Tyvärr har jag inte bilder på hur cellerna skall se ut när det är exakt rätt dag.

Fruktsamhet hos hund
Hanhundar blir vanligtvis könsmogna vid 6 - 12 månaders ålder – precis som med tikar är detta till stor del rasbundet. De större raserna utvecklas lite långsammare än de mindre. Sannolikt inverkar såväl arvsanlag som miljöfaktorer, till exempel utfodring och lokalisering .

Att hanhunden är könsmogen innebär inte att den är färdigutvecklad i sin reproduktionsförmåga. Spermaprover från unga hundar innehåller en hög andel obrukbara spermier. I en japansk studie fann forskare att beaglar blev könsmogna vid sex månaders ålder, men de uppnådde optimal spermieproduktion först vid 15 till 16 månaders ålder.

Enligt Catharina Linde Forsberg finns det inte mycket rapporterat om den åldrande hanhundens fruktsamhet. Några få enstaka berättelser kunde hon redovisa om där 15 - 16 år gamla hanhundar kunnat para tikar som sedan också fått valpar.

Rent allmänt är det dock ovanligt att hanhundar som är mer än cirka elva år har bra, sund fruktsamhet. Ofta går det inte speciellt bra att frysa sperman från hundar när de kommer upp i nio till tio års ålder, även om de fortfarande skulle ha normal fruktsamhet vid vanlig parning. En vanlig spermiedefekt hos äldre hanhundar är så kallade omogna spermier, vilka har en cytoplasmadroppe under spermiehuvudet, som uppstår till följd av den sjunkande testosteron nivå äldre hunden har. Dessa omogna spermier saknar helt befruktningsförmåga.

Troligtvis, fortsätter Catharina Linde Forsberg följer hanhunden även den degenererande utvecklingen vi människor följer – äldre män producerar sämre spermier som ger ökad andel missbildningar redan i fosterstadiet.

Testosteronet är olika hög hos de djuren man har i kenneln och följer en flocktillhörighet. Ofta ligger den markant högre hos en av de högre i flocken. Men den är även varierande under dygnet.

Spermierna bildas i testikeln, de passerar därefter genom bitestikeln. Vid denna passage mognar spermierna och får förmågan att befrukta. De kommer sen att lagras som mogna spermier i bitestikel-svansen. Spermieproduktionen, från de runda förstadiecellerna i testikeln och till färdig och mogen, avlång spermie tar ca 2 månader hos hund. Denna produktion sker kontinuerligt så att det hos en normal och frisk hanhund alltid finns mogna spermier i lager.

Produktionstakten påverkas inte av hur mycket hunden går i avel. Inte heller får den sämre spermiekvalité av att inte gå i avel på ett tag. Har hunden inte några parningar under en längre tid så avgår spermierna med urinen eller resorberas.

Används hunden till alltför många parningar under en kort tid kommer spermieförrådet i bitestikelsvansen att gradvis tömmas och för att bli fertil igen behöver hanen en viloperiod från avel.

Linde Forsberg rådde här uppfödare att inför parning, fråga om hanen kort innan er planerade parning kommer att para även andra tikar.

Hanhundens ejakulat är delat i tre delar.

1. Den första delen är vattenklar och innehåller inte några spermier. Den kommer i parningens inledningsskede, innan hanhunden har trängt in i tiken och tjänar framför allt som smörjmedel.
Den kommer från prostatakörteln.
Vanligen är volymen mellan 1 - 3 ml.

2. Den andra delen kommer vanligen just som hanhunden har trängt in i tiken, men innan hängning. Den är vit till färgen, har en volym mellan 0,5 - 3 ml, och innehåller praktiskt taget hela spermieportionen.
Denna avges således alldeles i början av parningen.

3. Hängningsfasen, den tredje delen. Denna är vattenklar och kommer från prostatakörteln. Den innehåller endast ett fåtal spermier. Den utgör den stora delen av ejakulatvolymen, och kan vara från ett par ml hos dvärghundarna till upp till 40 ml hos de storvuxna raserna.
Denna sista delen av ejakulatet skyddar till en början spermierna, och sedan, rent mekaniskt har den som syfte att spola in spermierna ända in i tikens livmoder.

Man har visat att spermierna nått ända uppe i tikens äggledare redan efter några minuter. Det är alltså inte nödvändigt med en regelrätt lång hängning för att tiken ska kunna bli dräktig. Om hanen skulle ramla av innan han har fått ordentlig hängning, t ex på grund av att tiken hastigt vänder sig runt eller sätter sig, så bör man försöka fånga upp de droppar som kommer från hanhunden. Om dessa inte är vita eller bara är svagt färgade och det därefter kommer en vattenklar vätska, så har tiken troligen fått i sig åtminstone en del av själva spermiedelen. För att förbättra chanserna kan man undvika att tiken sätter sig ned direkt efter denna del.

Hanhunden kan sprida infektioner till och mellan tikar i samband med parning.
Rent generellt är dock oron för smittspridning i samband med parning starkt överdriven, och många hundar antibiotikabehandlas helt i onödan, enligt Linde Forsberg.

Det vanligaste stället av en genitalinfektion hos hanhunden är i prostata. Den typiska bilden är att tiken får flytningar 2 - 7 dagar efter parning. Antibiotikabehandling kan rädda dräktighetens fortsättning. Vid utbredda kennelproblem med parningssmitta, dåliga dräktighetsresultat och valpdödlighet skall det till en grundlig utredning av smittkällor och smittvägar.
Ibland kan det vara en äldre hund, som inte längre själv går i avel, som utgör smittreservoir.
Det underlättar i samband med en utredning om hundägarna har fört ordentliga parningsjournaler. Dessa skall gå att få genom SKK.

AI och valpningsprocent
Valpningsprocent och kullstorlek med vaginal och intrauterin AI -färsk, kyld eller fryst spermier undersöktes på SLU.
Undersökningen gjord av Catharina Linde Forsberg 2000

Artificiell insemination kan göras i slidan (vaginal AI) eller i livmodern (intrauterin AI). Intrauterin AI ger vanligen både högre dräktighetsprocent och större kullar.
Detta beror på att många spermier kan sållas bort vid passagen genom livmodermunnen och att vägen som spermierna måste simma för att nå äggen är kortare vid intrauterin än vid vaginal AI. Detta är speciellt viktigt vid AI av fryst sperma, som efter upptining har en kortare överlevnadstid än färsk sperma.

Vid vaginal AI förs en plastkateter in i främre delen av slidan, där sperman deponeras.
De flesta veterinärer i Sverige inseminerar på detta sätt, som anses lättare än att lägga sperman i livmodern.

Vid intrauterin AI går man via slidan igenom den trånga och lutande livmodertappen och in i livmodern, där sperman deponeras.

Vanligen används i Sverige och Norge den s k norska katetern, en lång och smal rörformad sond, som är smidig men kräver en viss skicklighet av den inseminerande veterinären.

Intrauterin AI kan också göras med hjälp av endoskop, ett instrument med optik och belysning, som underlättar när livmodertappen ska passeras.

För bäst resultatet inseminerar man två gånger med någon dags mellanrum. Både vaginal och intrauterin AI utförs på en vaken och stående tik och tar bara några minuter. Insemineringen gör inte ont och de flesta tikar står snällt stilla under proceduren.

Statistik på dräktighet hos hund genom naturliga parningar är väldokumenterade – tack vara SKK - och har visat sig vara så höga som mellan 85% och 90%.
Resultaten för dräktighet genom AI är i allmänhet inte lika bra.
Men vid AI deponerad intrauterin i friska tikar och när sperma är av god kvalitet, visar statistiken 80-87% - 2008 - valpning även för frusen sperma.

Varför dräktighet tenderar att vara lägre efter AI är att det i många fall inte insemineras vid exakt rätt tidpunkt och att sperman ofta deponeras vaginalt.

Man skall även ta hänsyn till, när man läser statistik över AI att många är utförda på hund som har ett eller annat problem med att para naturligt.
****************************************************************

Detta är en del av den föreläsning jag tog del av. jag kommer försöka lägga in även de andra delar vi gick genom - behandlande kostnader kring import, export samt parningsbeteende snart.

Jag har även en del bilder och tabeller som ej lämpar sig för att lägga ut här.