Vad hypotesen egentligen beskriver är att hanar med större variation av gener får lättare att skaffa avkomma än de som har en mindre variation av sina gener.
I vår renrasiga avel får hundarna själva sällan välja partner när det blir dags att skaffa avkomma, det är istället vi som uppfödare som får avgöra detta. Kunskapen kring genetik och för vilken betydelsen släktskap och hur inavlade avelsdjuren själva är skiftar säkert en hel del mellan olika uppfödare. Det handlar om linjeintresse, kontakter och - kanske först och främst historiskt intresse för rasen.
Sedan kan man även, om man ser man det ur et historiskt perspektiv se hur det ibland snarare ansetts som en merit om avelsdjuren har mycket släktskap gemensamt och många träffpunkter genetiskt.
Flera hundraser har idag en ökad fertilitetsproblematik, hanarna är inte intresserade av att para sig med den tik som de valts ut för, i andra fall så är inte honan intresserad av att släppa till.
Man kan behöva en omparning mellan avelsdjur på nästföljande löp när resultatet varit att tiken gått tom.
Ibland paras en tik om och om igen utan önskat resultat – dvs valpar!
Sedan finns det de som, lite retligt tvingats gå genom våndan med tjuvparning där man ofta upplever att det leder till …. Vad vi kan kalla det oönskat resultat alltså valpar.
Jag vill inte alls dra parallellen med naturligt val eller naturliga avstående avelsdjur för långt - för visst finns det ju andra faktorer som man måste ha i åtanken så som att tjuvparningarna oftare sker när tiken är som mest mottaglig.
Jag har fått ta del av en studie kring detta - kommer sätta mig in i detta lite mer.
Jag tycker ett spännande ämne och .... det är ändå intressant att fundera på HUR pass mycket lukten av den genetiska sammansättning hos den hane man väljer ut till sin tik faktiskt kan påverka hur pass intressant denne är för tiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar